Matanana, djupt inne i Tanzania’s inland

Ett guldkorn, ett smultronställe eller en upplevelse, jag vet inte hur jag ska benämna det. Vi kallar det vårt andra hem, 1215 mil söderut i ett land som heter Tanzania.

Ett land som är känt för sina oexploaterade stränder på Zanzibar, där man även kan åka på kryddsafari eller klappa sköldpaddor. Man har kanske hört om safari i nationalparker, bland annat Serengeti, där självaste lejonklippan från filmen Lejonkungen finns. Äventyraren har kanske hört talas om Kilimanjaro, Afrikas högsta berg, med sina ca 6000 meter ovanför havet.

I det här landet har vi bosatt oss, i en bergsby på 2000 meters höjd där det varken finns el eller rinnande vatten. Vad finns det då? Kan man undra, som lockar oss, till en avskild del av världen där tiden sakta makar sig framåt.

Till att börja med har jag redan nämnt det turistbyråerna nämner när de promotar Tanzania. Det är ett land som har något att erbjuda till nästan alla, oavsett ålder eller förväntan på resmålet. Men förutom det uppenbara, har detta varma land så mycket att erbjuda från sitt folk och sin kultur. Redan på flygplatsen möts du av värmen, de främmande lukterna och leende människor. Många beskriver en gästvänlighet de aldrig mött någon annanstans, vissa berättar om ett lugn i kaoset som kommit över dem när ingen stressar, och inget riktigt går som planerat.

Jag förstår att det är intressant att läsa om äventyr, olikheter och exotiska möten, men jag vill också framhäva vissa likheter, slå hål på några myter och kanske hos någon, öppna upp för en ny önskan att våga se det här med egna ögon.

 Resan till Matanana

När vi landat i Tanzanias största stad, Dar es-Salaam, har vi efter en lång flygresa 9 timmars bilfärd kvar. Vi brukar därför stanna till någon natt och vila upp oss, åka till vattenland, shoppa på Slipway, eller hänga på något hotell som tar 40 kr för en heldag vid deras privata strand och poolområde.

Resan till byn åker man genom nationalparken Mikumi, där vi trots att man inte får lov, brukar mata aporna genom fönstret på bilen. Ibland får vi stanna till då det står en giraff mitt på vägen som i lugn och ro planerar sin framfart, så där som vi ofta möter renar på vägarna i norra sverige.
När vi passerat nationalparken, stannat och ätit plättar efter vägen och sedan kommit till de slingrande bergsvägarna upp mot vårt mål kommer vi till slut fram. När man svänger av från storvägen går det en icke-väg rakt ut i skogen, med svenska mått mätt är det på sin höjd en bred stig, med gupp och hål och snäva svängar. Efter ca 1 timme är vi hemma. I byn där alla känner alla. Med sina ca 3000 invånare utspridda i kommunen är uppbyggnaden inte olik våra svenska småsamhällen.

I byn har vi några affärer som säljer ungefär samma saker, en cykelverkstad, några snickare, en lanthandel och några små cafeer/restauranger. Ett par frukt och grönsaksstånd samt så klart skvallertanterna, de medelålders männen som hänger på puben, barnen till butiksägarna. Och där det finns människor finns så klart relationer, paret som varit tillsammans sedan begynnelsen, med tre barn och stadig ekonomi, änkan som inte riktigt vill gå i pension för att upprätthålla det sociala livet, ungdomarna som precis gått ut skolan och provar sig fram medan de funderar på vad de ska bli när de blir stora.

Byn heter som sagt Matanana, och här finns många baksidor, men även mycket vardagsliv och väldigt många framsidor. Och jo, har jag nämnt det, att vi åkt hit med vår dotter, sedan hon var 2,5 månad. Alla i byn känner henne, och de allra flesta har någon gång hållt i henne i sin famn.
Många har frågat hur vi vågade åka till Afrika med ett så litet barn, och jag har nog svarat allt möjligt. Det var mitt andra hem sedan tidigare, Tanzania är ett lugnt land, det finns ju massa andra barn i Afrika osv. Mitt starkaste argument har nog ändå alltid varit, ja, det finns många faror i Tanzania, men det är inte faror för oss som har råd med reseförsäkring, vaccinationer och mat på bordet.

Att inte begränsa sig och istället fokusera på det som fungerar

Det ni redan läst, alltifrån den långa resan till bilfärden genom nationalparken och ankomsten till byn har vi gjort med ett spädbarn, senare en 1-åring, en tredje gång en 1,5 åring och nu senast en 2,5 åring. Hon har gjort den här resan fler gånger än hennes egen pappa, och det har gått bra. Det är så klart lite mer att tänka på när man reser långt med barn än vad det är att resa långt utan barn men man får hitta det sätt som fungerar för en själv.

Vi försöker hålla hårt på rutiner, att byta till pyjamas och borsta tänderna en ungefärlig tid oavsett var vi är i världen eller på färden. Vi vill att resan ska bli en upplevelse för hela familjen och inte bara något vi ska genomlida för att ta oss från punkt A till punkt B.

Vår drivkraft handlar om att göra skillnad

Varför gör vi det? Vad är det som är så viktigt att komma till så att vi gör den här resan om och om igen? Det frågar ni er säkert. Jag har nämnt vad landet har att erbjuda, lite av den varma kulturen där musiken aldrig tar slut och det inte finns något ord för stress. Jag har inte riktigt nämnt sammanhållningen som välkomnar alla i en stor varm famn, och jag har inte nämnt någon om missären som även den finns.

En stor anledning till varför vi kommer tillbaka är att vi startat en organisation, Caring from Childhood to Youth, i Tanzania. Vi driver idag ett barnhem, ett hem för 20 föräldralösa barn, alla med var sitt traumatiskt öde i bagaget. Och vi har en grundskola, där aga är förbjudet och där lärarna faktiskt går till lektionerna för att undervisa, inte för att trycka ned eleverna och sedan kunna ta ut lön i slutet av månaden.

I Tanzania är inte staten ett skyddsnät. Det finns inga skyddsnät, faller man så faller man. Där finns familj, grannar och välgörenhetsorganisationer till din hjälp. Och folket. Utan en stat som tar sitt ansvar får man som mänsklighet hålla ihop.

Jag har lärt mig att det inte finns något mitt och ditt, att det som finns det är vårat, allas. Att jorden skapades, oavsett hur, för oss alla att förfoga. Jordens resurser är våra att dela på och göra det bästa av. Jag har lärt mig att alla är välkomna överallt, att man lånar och lämnar kanske tillbaka, att saker inte ens är det viktiga utan att människor, djur och natur är det, att eucalyptus kan hämtas på bakgården och att taggarna på en buske inte är ett hinder utan en tillgång i form av hjälpmedel till att få ut en sticka ur ett finger.

Jag vill visa att allt har minst två sidor. Vi är alla olika, oavsett om vi kommer från samma familj, samma land eller samma värld. Men vi är alla människor och vi kan lära av varandra. Vi kan välja att se positivt på mångfald och vi kan välja att se världen som något vi alla tillhör och alla delar på. Vi kan välja att förstå varandra, att hjälpa varandra. Varför tänker du kanske? Varför inte säger jag. Testa. Prova att tänka positivt och prova ha ett öppet sinne. Fråga dig själv varför du inte gör det ena eller det andra. Är det rädsla? ovetskap? vana? och kanske framför allt fråga dig själv, vad ger det dig? att tänka negativt föder negativt både för dig själv och för andra.

Läs mer om Caring from childhood to youthwww.ccytanzania.com


Semester i Afrika? Ja absolut!

Jag förstår att inte alla tänkt åka på vår långa resa till en by mitt ute i Afrikas inland, men jag vill verkligen rekommendera en resa till Tanzania, eller något annat land i Afrika. Jag vill slå hål på fördomar om Afrika, framhålla att det trots sina baksidor finns väldigt många framsidor också.

Det finns mer än vad man ser i TV-reklamerna och det är värt att åka dit. Jag har redan nämnt Zanzibar, Kilimanjaro, safariparken Serengeti och Mikumi.

Jag vill även nämna grannlandet Malawi och ett riktigt guldkorn till resort, Maji Zuwa. Med bra priser, vattnet som utsikt, underbar mat och ännu bättre service. Vi har även stannat på sjöns Tanzaniasida och spenderat några härliga dagar på Matema beach. Under samma resa tittade vi på Nkwichi, det sägs att det är Afrikas bäst bevarade hemlighet och ska vara ett lyxhotell precis vid vattnet. Allt detta ligger runt en och samma sjö, Malawisjön. Så titta på det, begrunda och fundera över det.

Tänk utanför boxen och välkomna äventyret!

Hälsningar från
Linnea Öman Olsson genom Mindtravel

Tagged: Tags